1: ADHD, mycket stämmer in. Fick dock inte diagnosen förs jag var 16 (typ när allt annat gick åt helvete i ens liv.)

1: 22q11-deletionssyndromet = Det är en kromosonskada vilket kan innebära MASSOR av olika symptom, jag har t e x inlärningssvårigheter, kalkbrist, kan lätt bli deprimerad, tror jag hade bristande gomfunktion som liten, lindrig utvecklingsstörning, immunbrist, med mera.

Varför folk inte alltid märkt det på mig är för att det inte syns, på en del med den diagnosen har ett visst utseende, men alla har inte det. Så det har vart svårt för många att kunna hjälpa mig p.g.a detta, men bara för att det inte syns behöver det inte finnas. Folk ser inte direkt på andra om en har autism t e x, eller adhd osv. 

Hm ja, ville väl bara dela med mig av detta. Behöver skriva av mig mer.

Kram.

Har tänkt mycket på det här med särskola, varför ska det vara så skämmigt enligt vissa? Ta t e x mig själv, kände mig jätteskamsen över att jag hade min diagnos och att jag inte passade in i "vanlig" skola, om jag inte hade varit så omogen eller vågat inse att jag är som jag är då, hade jag kanske haft bättre självförtroende idag eller mått bättre psykiskt, kanske inte bara p.g.a det, men jag kanske inte hade behövt haft lika mycket erfarenhet av mobbning? Jag vet inte. Ibland anklagar jag mig själv för att jagh var så omogen att och skämdes över det jag har, men det var väl väldigt viktigt på den tiden att passa in och inte hamna utanför, vilket inte stämde alls. Har alltid känt mig utanför i grundskolan och då var det inte så konstigt att en kände sig dum heller! Så ibland kan jag bli arg på mig själv som vägrade inse att jag hade inlärningssvårigheter och begränsningar i skolan...ville ju kunna gå i en så kallad vanlig klass och inte känna mig dum. Vilket jag fortfarande gör ibland och kämpar med att INTE känna,för det stämmer ju inte heller, är varken dum eller trög, men den vanliga skolan fick mig att känna så. Särskola ska inte vara nåt skämmigt och folk är inte dummare än andra som går där, vissa har bara olika begränsningar för saker och ting, folk funkar olika och har diverse diagnoser med mera. Men det är väl heller ingen idé att tänka "om jag gjorde si och så", för det leder ju ingenvart heller. Får försöka se det positiva i tillvaron nuförtiden istället.

Hm, ja det var lite tankar så här om morgonen. Hejsvejs!

Även fast jag hade det trevligt ikväll känner jag ibland att jag inte hör hemma i denna värld...känner mig så olik alla andra. Och jag är less på ytliga/fördomsfulla människor. Varför ska det vara så svårt att acceptera folks olikheter? Jag har den klädstilen jag har, jag gillar sånt som är mörkt, udda/läskiga saker. Har alltid känt mig utanför och konstig, MEN vad FAN gör det? Vem skadar det? Vore det inte HEMSKT tråkigt om alla följde strömmen? Jo, då hade jag inte velat umgås med nån. Tycker mest att ja...folk i övrigt ska acceptara mera!

Det var lite av mina tankar jag ville dela med mig av, ha det!

Det har känts bättre på på sistone, jag har sovit bättre, jag har bestämt mig för att ändra på mina dåliga vanor osv. Känner att jag vill ha förändringar i min tillvaro och det går ju att fixa! Så nu jäklar ska det bli ändring här! :D

Fortfarande är inte allt perfekt, men jag har blivit bättre på att fokusera på det negativa och inte känna att allt är hopplöst. Så ja, även fast det inte är lätt det heller att ändra på vissa saker så är det ju ingen idé att ge upp heller!

Hoppas bara att andra i min omgivning kan känna likadant, så kram på er alla. <3